Världen stannar av
(Peter LeMarc -87)

Utsvultna, vi är som utsvultna
Båda sårade av skärvor från vårt finaste porslin
Men blev vi nånsin lovade nånting, annat än rinnande vatten,
och en gyllene ring

Törstande, vi är törstande
Allt vi säger blir blodspår i den allra första snön
Vi spelar dessa uppslitande spel, iklädda självömkans kläder,
som martyrer utan fel

Men det slår mig, som en sten, en känsla genom märg och ben
När jag just kysst dej där igen och igen,
och du nyss givit mej det bästa du har
Då, bara då, min älskliga vän, svär jag att det är som om,
världen stannar av

Du och jag, bara du och jag,
vi står ensamma i varsin ringhörna igen
När ska vi nånsin lära oss det här, du kan vara min fiende i nöden,
ändå är du mig så kär

Men det slår mig, som en sten, en känsla genom märg och ben
När jag just kysst dej där igen och igen,
och du nyss givit mej det bästa du har
Då, bara då, min älskliga vän, svär jag att det är som om,
världen stannar av

Du har ett sätt att såra mig, som ingen annan kan
Du säger att jag står på dej, vi har ihjäl varann

När jag just kysst dej där igen och igen,
och du nyss givit mej det bästa du har
Då, bara då, min älskliga vän, svär jag att det är som om,
världen stannar av, världen stannar av