Under en måne som en silverpeng
(Peter LeMarc -87)

Där är blodet som allra närmast, där huden är så tunn
Där gav jag dej en andlös kyss, din tinning mot min mun
Vid kanten av vår gröna kanal, med alla andra utanför
Vi sa vi skulle hålla ihop, som dumma ungar alltid gör
Under en måne som en silverpeng, under en måne som en silverpeng

Den natten då jag tog din hand, vi svor en evig ed
Den av oss som först kom härifrån, skulle ta den andra med
För här fanns ingen luft att andas, ingenting som locka oss
Och ingenting var omöjligt, inget kunde stoppa oss
Under en måne som en silverpeng, under en måne som en silverpeng

Det är som om jag aldrig nånsin, varit härifrån
Jag fasar för att känna igen dig, jag står här som ett fån
Och fast jag vet du är någon annan, och att du säkert glömt,
så tänker jag på alla de nätter, jag vaken gått och drömt om dej, och mej
Under en måne som en silverpeng, under en måne som en silverpeng
Under en måne som en silverpeng, under en måne som en silverpeng
Måne som en silverpeng, måne som en silverpeng