Pärlemor
(Bok med blanka sidor -95)

Det var vindstilla
Jag såg ingen himmel
Ingen måne inatt
Dimma i luften
Nånstans i fjärran hördes ihåliga skratt
Det kringresande tivolit hade gett sig iväg och snabbt lämnat stan
Dom tog sitt rostiga Swingoplan och for iväg i en spräcklig och tung karavan
Torget var öde och tomt
Bara papper och tomglas och krossat porslin
Vid vändkorset satt en man
Han sa: ”Är det du som är han?”
Och tog en klunk Eau de vie
På hotellets dörr satt en papperslapp:
”Stängt för säsongen! Gå härifrån!”
Jag försökte ringa nån
Men telefonen var trasig, bara en sprucken ton

Pärlemor
Ge mej tillstånd att drömma ingenting gror
Pärlemor
Jag hoppas och tror

Hon stod på tröskeln i dörren och såg ut som Rita Hayworth i Gilda
Jag sa: ”Varför, varför?”
Hon sa: ”Fråga istället om vi jämt ska förbli blinda!”
Hon var allt jag behövde då
Jag satte mej tätt intill
Jag försökte andas
Andas så djupt som lungorna vill
Det var nånting med henne som gjorde mej försvarslös
Som gjorde ödsligheten så angenäm
Som när man strövar vilse och står vid en plötslig fontän
Och pojken som en gång var jag satt på ett tak och såg allting
Han grät
Med en brunn av tårar
Han hade blå serpentiner av saknad i knät

Pärlemor
Ge mej ett tillstånd att älska där ingenting gror
Pärlemor
Jag hoppas och tror

Jag vet inte vad som hände
Jag måste somnat en stund
Någon slickade min kind och jag vaknade
Det måste varit en hund
Och det var ännu en ny dag
Ännu en månad
Ett nytt år
Nu väntar jag på att snön ska falla och täcka över alla synliga spår

Pärlemor
Ge mej tillstånd att leva där ingenting gror
Pärlemor
Jag hoppas och tror