Någorlunda dag
(Kärlek i Tystnadens Tid -07)

I ett stilla hörn av världen, långt, långt bort
Drack du kaffe ur en sprucken, rosa kopp
I en morgonrock med falska pärlor på
Och jag svär vi kunde dött just där och då

Det var en någorlunda dag
Varken usel eller bra
Bara en någorlunda, någorlunda dag
En dag bland alla andra dar
Men som ändå alltid dröjt sig kvar
En någorlunda, någorlunda dag

Nere från gatan kom en sömnigt, dämpat brus
Och min rastlöshet bedövad av ett slags rus
Du berättade om en gång när det var höst
Jag hörde inte på, men älskade din röst

Det var en någorlunda dag...

Jag bläddrade i en tidning från igår
Läste om en man, runt femtio år
Han hade dödförklarats, fast han var vid liv
Utan anledning och helt utan motiv
Tänk att leva utan att finnas till
Att leva utan att finnas till

I min ögonvrå, en droppe som av salt
Som en möjlighet som skulle kunna ändra allt
”Vi kan väl vänta till imorrn”, var allt du sa
Fick det att låta som ett löfte som du gav
Ingen av oss grät en enda tår
Fastän vi glömde allting som vi hoppats på
Du ringde hämtmat från kinesen här bredvid
Och våra klockor, dom stod kvar på vintertid

Det var en någorlunda dag...