Minus fyra
(Kärlek i Tystnadens Tid -07)

Kungsgatan ligger öde
Finns ingenting att se
Bara pojkarna nere från bruket
Runt en trasig Chevrolet
Vid bangården driver nån kring
Som en strykarkatt
I en järnvägsvagn på ett stickspår
Är det fortfarande natt
Och evigheten är vit som snö
Det är ännu en ändlös dag
I sista huset på gatan
Sitter Mona och jag
Utanför fönstret, halvdunkel
Inga fotspår i snön
Inga avtryck, ingenting
Leder fram till dörrn

Minus fyra, kallare luft på väg in
Tidvis snöfall, tillfälligt växlande vind

Mona sitter i sängen
Hon tänker aldrig gå upp
Hon säger: "Visa mej mänsklig värme
Ge mej något slags hopp!"
Jag svarar: "Det man minst behöver
Är det man längtar efter mest"
Mona slår snart ifrån sig
Med en trött, besviken gest
Hon säger hon tänker rymma
Och ruskar sitt smutsblonda hår
Jag kanske kunde tro henne
Om vinter vore vår
En julgran i hörnet, den saknar barr
Ett under att den står
En tom flaska vodka strax bredvid
Tog säkert slut igår

Minus fyra...

Vi försökte att gå tillbaka
Till där vi varit förut
Som en film man ser om och om igen
Utan att se den till slut
Jag har inte mycket att ge nu
Fanns aldrig mycket att få
Det svåraste i den här världen
Är att resa sig upp och gå
Jag borde gå nerför Kungsgatan
Inte vara här
Jag lovar mej själv en gång till
Bara en fråga om när

Minus fyra...