I väntan på vågorna
(Nio broars väg -97)

I förra veckan torrlade dom dammen
Igår föll den första snön
Inget är sig likt sen Sammi försvann
Sen han slängt alla sina stenar i sjön
En ful, fet måne har hängt sig i trädet
Jag känner mej likadan
En övergiven sko ligger lerig i rännstenen
Det luktar rök över hela stan
Jag vandrar längs Strandgatan mot Mikaelskapellet
I en tystnad som ingenting alls
Potatisgubben står med sin fackla i handen
Och en repstump runt sin hals
Han säger: ”Snart ligger allt under vatten”

Och jag ser allt det som jag äger
Allt det som jag hållt i så hårt
Ligga som vrakgods på stranden
Jag håller mitt hjärta i handen
I väntan på vågorna

I Ritas butik är det öppet om natten
Ja, hon är alltid där
Hon ger mej något ur en dunk som hon påstår är konjak
Ja, jag vet inte vad det är
Hon grabbar mej hårt om min arm när hon viskar:
”Det som varit kommer aldrig igen
Så beväpna dej med vingar och slipa ditt hjärta
Det är dags att fara vilse min vän
Skynda, innan det är för sent”

Och jag ser allt det som jag äger...

Nu sitter jag vaken som skyddad av mörker
Flera mil och år därifrån
Det går en gråt omkring på gatan utanför fönstret
Som en gast från förr, en förlorad son
Jag skriver en rad, som ett brev eller dagbok
Och två ord sticker som neon eller guld
Faktiskt dom enda ord jag skrivit
Jag vet inte varför
Det ena ansvar och det andra är skuld

Och jag ser allt det som jag äger
Allt det som jag hållt i så hårt
Ligga som vrakgods på stranden
Jag håller mitt hjärta i handen
Och det rör mej inte längre
När jag tänker på dom år som gått
Är det som om jag aldrig förstått
Som om ingenting betyder nåt
I väntan på vågorna
Det som varit kommer aldrig igen
Dags att fara vilse igen