HÅLEN I HIMLENS GOLV
(Inspelad av Plura Jonsson & Dom andra, 1998)

Känn på min panna, är det feber jag har?
När jag öppnar ett öga är jag då fortfarande kvar?
Säg, är jag ännu inlåst i denna fjättrade kropp?
För en stund var allt så verkligt, denna förnimmelse av hopp
Var det en feberdröm?
Bara en doft jag kom ihåg?
Eller en välsignelse?
Å, jag vet, jag svär jag såg
hålen i himlens golv

Jag hörde nån säga: ”Den som är oskyldig går fri”
Men hur uthärdas den tystnad som finns i varje skri?
Säg, när vande jag mej lyssna till klockornas klang?
Och vända mej bort tills alla skuggbilder försvann?
När slöt sig natten åter tät
som om ingenting skett?
Mörkret blev så exakt
Fast jag svär att jag sett
hålen i himlens golv

Är det här det hela börjar?
Är det just här allting tar slut?
Där bödeln dräper domarn stjäl hans kappa och peruk
Där pojksoldaten sover djupt i sin moders famn
Där vissa saknar ansikte, men alla har ett namn
Där ingen vågar drömma
Där ingen vet vad som kan ske
Men jag är inte längre rädd
Inte sen då jag kunde se
hålen i himlens golv