Detta blir min död
(Det som håller oss vid liv -03)

Det snöade på min begravning
Snön som föll närmast smälte fort
Prästen sa han inte känt mej personligen
Sen ljög han om allt gott jag hade gjort
I ett väder ingen människa välsignat
Rabblade dom närmsta Fader Vår
Nåns ungar kastade snöbollar mot molnen
I våta skor började några redan gå
Och där låg jag under mosskransar och granris
Som en pojke i en alltför stor kostym
Med en blombukett som vissnat vid min sida
Flera famnar djupt nere i dyn

Som om jorden hade öppnat sig och svalt mej
Utan att jag ens fått ta adjö
När den åttonde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag: ”Detta blir min död”

Jag frös och kände tårarna komma
Men jag grät bara för all den tid som gått
Att varje timma, var sekund är räknad
Var någonting som jag aldrig förstått
Jag vandrade genom alla år som varit
I en labyrint av självförakt
En skugga i en spegel kom emot mej
En kontur som inte kunde ses exakt
Denna ledsagarinna gav mej handen
Tog mej till en port i en återvändsgränd
Men vad som än fanns där bakom porten
Var jag alltför rädd för att våga öppna den

Och jorden hade öppnat sig och svalt mej
Och färgat hela himmelen röd
När den nionde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag: ”Detta blir min död”

Som i en drogad sömn, som i en slummer
Sjönk jag i en ejderdunsbädd
Jag visste att smärtan snart var över
Och jag var inte längre rädd
På andra sidan rädslan fanns en frihet
Som jag aldrig hade känt förut
En aning av en evighet, en stillhet
Som när allt är över, allt är slut

Och när jorden hade öppnat sig och svalt mej
Och täckt över allt med nyfallen snö
När den tionde klockan ljöd ifrån kapellet
Visste jag att detta blir min död

Här kunde ju historien ha slutat
På en kyrkogård vid en bortglömd grav
Men detta är en grav där ingen vilar
Här ligger den jag en gång var