Brudbuketten
(Nio broars väg -97)

Jag satt på tåget söderut i eftermiddagssol
Föll jag i sömn eller var jag kanske vaken när jag reste mej från min stol?
Jag klev av vid en öde tågperrong i en främmande stad
Sanden ven över gatorna
Här fanns bara jag
Solen svedde pannan min
Jag såg ett skjul nere vid ån
Ett fönster gapade öppet där, jag hörde röster inifrån

Nanana...

Så öppnades dörren, en karl steg ut
Var han en präst eller predikant?
Hans ansikte var formlöst och hans ena öga blankt
Jag frågade var jag var, han sa:
”Du är död sen många år
Du har ditt namn på ett kors i en stor svart skog dit ingen längre går”
Han sa: ”Jag har följt dej länge nu, jag har väntat dej vännen min”
Jag hann inte tänka någonting
Innan han hastigt drog mej in

Nanana...

Därinne stod ett flickebarn med brudbukett i hand
Vita liljor och ringblommor i ett sotsvart sidenband
Hon höll sin andra hand över bröstet
Hårt knuten som en sten
Som ville hon slita hjärtat ur kroppen
Som om allting redan var för sent
Jag sa: ”Du måste ge dej av”
Hon såg på mej och sa: ”Har du glömt mej
Vet du inte att, jag, jag är ditt barn"

Nanana...

Mannen sa: ”Hör på, livet försiggår
Det är bara att flyta med
För du kan aldrig välja ditt öde
Nej, det är bara så det är”
Jag sa: ”Kanske är det jag som är galen
Men mitt hjärta känner rätt från fel
Och det är upp till mej att välja
Det är inte enbart slumpens spel”
Han skrattade och sa:
”Det är en sanning som är svår att skölja ner
Och dom flesta kan aldrig svälja den
Så vem behöver ditt hjärta numer?
Behåll du din naiva tro på människan
Men innan du går vill jag du ska veta
Att vi möts rätt snart igen”

Nanana...

Jag öppnade mina ögon och tåget stod då still
Och med ens blev jag rädd för själva vetskapen
Om att jag lever och finns till