Lyssna genom att klicka på playknappen!
- Nio Broars Väg (LeMarcLive!)
- I mitt andra liv
- Så gott att må gott igen
|
 |
|
Biografi
"Kärlek i tystnadens tid" är resultatet av att Peter LeMarc inte kunde säga nej.
Först var det en av hans bästa kompisar, Anders, som kom med ett krav.
- Han konstaterade helt enkelt att "nu är det banne mig dags för en ny LeMarc-platta och du är så god och skriver sex nya låtar innan jul"! Som något slags gammeldags folkskollärarbeting.
Och Peter kunde som tur var inte säga nej. Även om han tvekade.
- Det låter kanske inte så märkvärdigt att skriva några låtar, men det finns numera ett motstånd i mig mot att skriva, en väldigt hög tröskel att ta sig över.
- Förr när man hade något att bevisa, när man var "the new gunslinger in town", då var det kul på ett annat vis. Allting sprutade ur en i något slags känsla av att man bara måste uttrycka en miljon olika saker. Så är det definitivt inte längre.
Men det gick, med hjälp av en ny infallsvinkel.
- När jag började skriva på de där låtarna var min tanke att jag skulle göra det utan "skygglappar". Jag tror att jag sedan mitten av nittiotalet alltid har tänkt att "nu är det Peter LeMarc som talar" och då måste det betyda något, det måste uttrycka så himla mycket. Det måste vara väldigt mycket "på allvar".
- Den här gången intog jag en mer klassisk låtskrivareroll. Lite mer distanserad, men utan att ge avkall på att vara mig själv. Jag tror tvärtom att det här är mer jag, att det mer än någonsin kommer inifrån den jag faktiskt är.
- Jag skrev bara för att det var kul, som om jag skrev för Sven-Ingvars eller vem som helst, och tänkte inte så mycket på hur låtarna skulle upplevas när de kom ur min mun. De fick bli hur naiva, hur barnsliga, hur "sliskiga" som helst. Det var med den känslan jag började skriva.
Och det var där i något slags "befriad" glädje över att skriva låtar som "Kärlek i tystnadens tid" växte fram. Och att skriva på svenska betyder ju för Peter ändå alltid att texterna innehåller något som är värt att lyssna på.
- Sjunger man på svenska, det är ju mitt modersmål, så går det inte att komma undan. Då måste man lägga hjärtat på bordet. Eller hänga upp det på en svart krok, som Strindberg skrev.
Låtarna skrevs i självvald avskildhet i en källarlokal på Drottningholms värdshus, utlånad av en krögarvän. Och när låtarna var skrivna var också lusten väckt. "Jag hade inget att förlora - jag behövde ju inte ge ut skivan om jag inte blev nöjd."
Då sköt producenten Johan Lindström in sitt krav, som en konsekvens av hans övertygelse om att man för att göra riktigt bra, riktigt levande skivor hela tiden måste utsätta sig för slumpen. Ta till vara ögonblicken, olyckorna och överraskningarna. Han krävde därför att Peter absolut inte fick göra sina vanliga, högst detaljerade demoinspelningar.
Och Peter kunde som tur var inte säga nej. Även om han tvekade. "Det finns ju en trygghet i att ha tänkt ut allt i förväg, att ha hittat tonarter och att veta vilka textverser som inte håller måttet."
- Jag har bara sagt ja hela vägen. Jag har banne mig aldrig sagt ja så många gånger till någon som till Johan. Jag har alltid spelat in rätt fullständiga demos hemma, som sedan följt med till studion, och så blir det så att man lägger ner en massa energi på att återskapa det som redan finns. Och då har jag redan haft allt mitt roliga, själva skapandet. Studiojobbet handlar plötsligt bara om att härma det. Med Johan blev allt precis tvärt om.
Och det krav Lindström ställde tycks mer än något annat ha skapat det klimat som har styrt "Kärlek i tystnadens tid" mot sitt mål. Samarbetet har uppenbarligen varit väldigt givande. Två nyfikna musikälskare - som har lyssnat mycket på samma musik, men hört den på helt olika vis - förenades i ett projekt som närmast kom att likna en kreativ lekstuga.
- Ledorden har varit "på lek". Vi har haft så fruktansvärt kul. Tack vare att vi båda gick in i projektet utan en massa förutfattade meningar om hur inspelningen måste gå till.
- Johan leker verkligen i studion. Han producerar och spelar som om han vore artist. Jag har aldrig i hela mitt liv stött på en så in i helvete musikalisk person. Han spelar allting, utom trummor. Och idéerna bara strömmar ur honom. Han la på saker när jag hade gått hem - som till exempel det fantastiska elpianot i "Augusti i det höga gräset" - och jag kunde inget annat än tacka och ta emot.
- Efter ett tag upptäckte jag att han alltid var i studion tidigare än vad vi hade bestämt, redan igång med olika underliga, underbara pålägg. Så det slutade med att jag också gick dit tidigare och tidigare. Bara för att det var så kul.
Kopplingen LeMarc-Lindström etablerades förra året när paret tillfälligt strålade samman för att spela in en demo till Freddie Wadling. "Ring mig så fort du har något mer att spela in", var Johans uppmaning till Peter när de skildes åt.
- Jag insåg redan då att det vore skitkul att jobba vidare med Johan, men förstod att jag då skulle tvingas att ge upp mitt kontrollbehov, min gamla roll som "Hitler" i studion. Jag hade mött någon som faktiskt var större än jag själv (skratt) …
- På skivan står det att vi båda har producerat, för att Johan insisterade på att det var så det hade gått till. Men min känsla är att det är första gången jag har blivit "producerad" sedan slutet av åttiotalet. Jag har bara lyssnat, medan Johan har spelat.
Första låten, "Någorlunda dag", demon till Wadling, spelades in på försommaren förra året. En inspelning som blev så bra att man nu i princip orörd plockat in den på albumet. Med en simpel gammal trummaskin från sjuttiotalet i botten. "Hämtad direkt ur Johans djupa kärlek till Paul McCartneys sjuttiotalsband Wings."
- Han var helt knäckt när jag berättade om hur det var när jag såg dem 1976 i Köpenhamn. Och han skrattade gott åt min Björn & Benny-historia.
- Yvonne, som jag sjunger om i låten "I mitt andra liv", jobbar numera på tidning i Trollhättan och hon ringde mig för en intervju. Det var hon och jag som var på den där Wings-konserten och hon kunde berätta att vi minsann också efter konserten hade stött på Abba-killarna i foajén till Falkonerteatern, något jag inte kommer ihåg. Och hon berättade om hur jag som väldigt kaxig, något överförfriskad musiknörd från Trollhättan stegade fram till Benny och bräkte något om att "ni är ena jävla förrädare, ni fattar ju inte vad Beatles handlar om" …
I våras började jobbet på allvar. Med tjugo låtar i bagaget inleddes en inspelning som Peter aldrig tidigare varit med om maken till, fyra våningar under jorden i Lindströms bunker/studio i Hammarby. Utan fönster, utan luftkonditionering.
- Johan hade bokat ett gäng musiker och vi jobbade stenhårt under en dag. Ingen fick veta ackorden i förväg, ingen fick höra låtarna, alla fick bara hålla koll på vad jag gjorde; det var ytterligare ett krav från Johan. Elva låtar senare kände vi oss som om vi spottats ut ur en torktumlare …
- Jag var helt överlycklig över att ha gjort i princip ett helt album på en dag. Även om det i slutänden blev så att vi bara behöll två av tagningarna, "Augusti i det höga gräset" och "Alldeles söder om ingenstans". Men det var en inspirerande rivstart.
- I nästa vända bestämde Johan att vi skulle spela in helt akustiskt, med nylonsträngade gitarrer och ukulele, för att få fram den där känslan av att man går hemma i kalsongerna och pular lite förstrött med inspelningen. Han tog bland annat dit Christer Jansson, en av Sveriges bästa trummisar, med förbehållet att han inte fick ta med sig några trummor överhuvudtaget! Han spelade på en tv-kartong, en sandsäck och på knäna. Och allt vi spelade in den dagen, fem låtar, kom med på plattan.
- Då hade vi lekt fram nästan hela plattan, åtta låtar, och jag började undra när vi skulle spela in på riktigt …
Två inspelningsdagar senare var albumet klart.
Enligt Peter definieras albumet innehållsmässigt av "Någorlunda dag" och textrader som "utan anledning och helt utan motiv, tänk att leva utan att finnas till".
Ett moget album, ett modigt album. Tack för det.
- Jag tror faktiskt att det är sådana tankar som går rakt igenom albumet, tankarna om livet som "bara pågår". Om kampen mot den leda som uppstår när livet sakta förvandlas till ett "ingenting", till exempel när ens barn flyttar hemifrån. Man sitter i ett tomt hus med den man träffade för trettio år sedan, man har genomlevt ett liv som varit en 30 år lång berg-och-dal-bana och man är väldigt naiv om man tror att man är samma människa som när man steg på.
- Det handlar om hur det är när man äntligen får en stund över för sig själv och det plötsligt bara finns leda omkring en. Men det är en leda som man kan och måste besegra. Jag har ju också humorn, jag har kärleken.
- Författaren Pär Rådström gjorde en gång ett väldigt bra radioprogram om den ledan. Jag har det på band, men det finns också i bokform. Och den som vill förstå mig får nog en och annan ledtråd i det där radioprogrammet.
För den som inte vill jaga runt på antikvariaten efter Rådström kan vi berätta att han bland annat säger så här: "Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar. En leda så stor att jag inte ens gitter tävla med den. Det intresserar mej inte ens om min leda är större än någon annans. Den är stor nog åt mej."
Stor nog att fungera som kreativ motor. Även för Peter LeMarc.
Och viktigast för oss lyssnare och fans är att Peter så helhjärtat antagit ledans utmaning och besegrat den med så här stark och stillsamt jublande musik och så innerliga, så lekfulla, så innehållsrika, så sensuella texter. Så existentiella, utan att bli tunga.
Det har sannerligen inte gjorts många bättre album i vårt land.
Det här känns verkligen som en ny start för en befriad Peter LeMarc.
Tack för det.
LENNART PERSSON
Malmö, i augusti
|
|
